Mexican Social Realist Muralist, 1886-1957,Mexican muralist. After study in Mexico City and Spain, he settled in Paris from 1909 to 1919. He briefly espoused Cubism but abandoned it c. 1917 for a visual language of simplified forms and bold areas of colour. He returned to Mexico in 1921, seeking to create a new national art on revolutionary themes in the wake of the Mexican Revolution. He painted many public murals, the most ambitious of which is in the National Palace (1929 ?C 57). From 1930 to 1934 he worked in the U.S. His mural for New York's Rockefeller Center aroused a storm of controversy and was ultimately destroyed because it contained the figure of Vladimir Ilich Lenin; he later reproduced it at the Palace of Fine Arts in Mexico City. With Jose Clemente Orozco and David Alfaro Siqueiros, Rivera created a revival of fresco painting that became Mexico's most significant contribution to 20th-century art. His large-scale didactic murals contain scenes of Mexican history, culture, and industry, with Indians, peasants, conquistadores, and factory workers drawn as simplified figures in crowded, shallow spaces. Rivera was twice married to Frida Kahlo.   Related Paintings of Diego Rivera :. | Squareman | Proletariate | Nude | Landscape | Creep the Crag |
Related Artists:
David Bailly
(1584-1657) was a Dutch Golden Age painter. Bailly was born at Leyden in the Dutch Republic, the son of a Flemish immigrant, calligrapher and fencing master, Peter Bailly. As a draftsman, David was pupil of his father and the copper engraver Jacques de Gheyn. David Bailly apprenticed with a surgeon-painter Adriaan Verburg in Leiden and then with Cornelius van der Voort (1576-1624), a portrait painter in Amsterdam. According to Houbraken, in the winter of 1608, Bailly took his Grand Tour, travelling to Frankfurt, Nuremberg, Augsburg Hamburg, and via Tirol to Venice, and from there to Rome. On his return he spent five months in Venice, all the while working as a journeyman where he could, before crossing the alps again in 1609. On his return voyage, Bailly worked for several German princes including the Duke of Brunswick. Upon his return to the Netherlands in 1613, Bailly began painting still-life subjects and portraits, including self-portraits and portraits of his students and professors at the University of Leiden. He is known for making a number of vanities paintings depicting transience of this life, with such ephemeral symbols as flowers and candles. Bailly taught his nephews Harmen and Pieter Steenwijck.
Jakob Issaks Swanenburgh
1571-1638
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.